Våga läsa en bok som stör

Handen på hjärtat, vilka böcker väljer du att högläsa i ditt klassrum och varför? För visst är det väl så att vi ofta väljer samma böcker om och om igen? Om inte samma, så i alla fall liknande?

Själv vet jag precis hur jag gör när jag ska välja en ny bok att läsa högt. Jag har ett antal favoriter som jag läser för varje klass. Gott så. Men jag väljer också ofta nya böcker, för att jag tycker att det är kul och för att träffa rätt. Då tittar jag på framsidan. Jag måste gilla bilden och titeln. Jag läser på baksidan och bläddrar i boken, men har ofta redan bestämt mig om jag har fattat tycke för framsidan. Jag väljer ofta böcker med lite svårare teman, som till exempel: ovänskap, sorg och kampen mellan det goda och onda.

Några gånger under mina drygt tjugo år som lärare har det hänt att jag ”tvingats” högläsa böcker som jag inte valt själv. Det kan vara att jag blivit ombedd att föreläsa om en bok eller kanske skriva en handledning till den. Ibland har jag känt att jag absolut inte tycker om boken i fråga. För många år sedan skulle jag till exempel, tillsammans med mina dåvarande språk-, läs- och skrivutvecklarkollegor, hålla i en workshop om bilderboken Alla går iväg av Eva Lindström. Jag fann boken så konstig och kunde inte riktigt förstå att den hade blivit nominerad till Augustpriset. Men när jag högläste boken upptäckte jag den genom mina elevers ögon på ett helt nytt sätt. De upptäckte detaljer och mönster i bilderna som jag inte hade lagt märke till. De hade många fina tankar om Frank och hans utanförskap, tankar som jag inte riktigt hade trott att de skulle ha. Plötsligt såg jag bokens kvaliteter. Det var som om eleverna öppnade en dörr till en berättelse som jag själv hade gått förbi.

Likadant är läget precis just nu, när jag blivit utmanad att högläsa Nidstången av Ingela Korsell och Åsa Larsson för min årskurs 3-klass. En ganska hemsk bok, men också en bok med många svåra ord och uttryck, fula ord och fantasyinslag. Just det där med fantasy var nog det som störde mig mest före läsningen. Det brukar inte vara min grej. Men oj, vad engagerade eleverna har blivit! De sitter framför mig på mattan och lyssnar andäktigt. De diskuterar boken med stor entusiasm, och flera elever har redan bett om att vi ska fortsätta med nästa bok i serien när vi har läst klart den första. Återigen känner jag hur mina perspektiv förändras genom elevernas ögon. Helt plötsligt är också jag uppfylld av berättelsen.

Det får mig att fundera över hur vi egentligen väljer litteratur att högläsa. Hur mycket styrs av vad vi själva tycker om, vad vi känner oss bekväma med och vad vi tror att barnen kommer att uppskatta? Och vad går vi miste om när vi väljer bort det som inte riktigt passar vår egen smak? Det är ju faktiskt inte riktigt rätt att mina preferenser bara ska styra vad mina elever får lyssna på och samtala om under den dagliga högläsningen. Risken finns ju att jag missar att engagera några elever som skulle fångas av just de böcker som jag väljer bort.

Vi lärare har förstås ett stort ansvar för vilken litteratur vi presenterar för våra elever. Vi behöver välja böcker med omsorg, böcker ur olika genrer, böcker som väcker tankar, berör och ger eleverna möjlighet att möta både sig själva och andra. Men kanske behöver vi också våga släppa lite på kontrollen. Vi behöver inte alltid förstå eller tycka om en bok från början. Ibland behöver vi läsa den tillsammans med eleverna och låta deras tankar visa vägen.

För det är ju faktiskt inte bara eleverna som utvecklas genom högläsningen. Det gör vi lärare också. Och kanske är det just när vi stöter på något som skaver, något som känns märkligt, obekvämt eller helt enkelt inte är vår grej, som de mest intressanta samtalen uppstår.

Så handen på hjärtat: När läste du senast en bok som störde dig? En bok som du kanske aldrig hade valt själv, men som du ändå gav en chans? Kanske väntar det en berättelse där. En berättelse som du ännu inte har upptäckt, men som dina elever kan hjälpa dig att se. Och kanske är det just den boken som kommer att beröra er alla?