Jenny Edvardsson är adjunkt i utbildningsvetenskap och doktorand i pedagogiskt arbete vid Högskolan Kristianstad. Hon är lärare i svenska, historia och i svenska som andraspråk mot SFI.
Den 7 april damp det ner ett mejl i min inkorg. Det var från Svenska ambassaden i Bogotá. Jag trodde först det var ett försenat aprilskämt men det var det inte. Istället var det en fråga om att medverka på bokmässan Fería Internacional del Libro de Bogotá (Filbo), i ett seminarium organiserat av Colombias största dagstidning El Tiempo.
Jag blev ställd, rörd och berörd. Vad skulle jag kunna bidra med? Det visade sig att de var intresserade av den svenska skolans läsundervisning, min forskning och mitt skrivande av kurslitteratur, läromedel och barnböcker. Här känner jag mig säker. Frågor om läsning och läsundervisning ligger mig varmt om hjärtat och har gjort sedan jag började arbeta som lärare i slutet av 1990-talet. Jag tackade ja och några veckor senare satt jag på ett plan med riktning mot El Dorado, flygplatsen i Bogotá.
Väl i Bogotá var schemat späckat. Jag fick träffa Director of the Bogotá Education Secretariat, och Director of Reading and Libraries, Bogotá Culture Secretariat. Jag fick vara med i radio och tv. Jag blev intervjuad av El Tiempo och jag besökte Biblioteca Pública Virgilio Barco. Sist men inte minst fick jag medverka på seminariet om läsning under FILBo.
Att få möta människor och samtala om läsning, läsundervisning och litteratur är berikande. Berikande är också möjligheten att få jämföra skolsystem och diskutera likheter och skillnader mellan läsningen i Sverige och i Colombia. Jag insåg snart att det fanns mycket som förenade men också att förutsättningarna var väldigt olika.
Colombia har ett decentraliserat skolsystem, där olika områden, som kallas för ”Certified Territorial Entities” (CTE), har möjlighet att styra hur skolan ska se ut utifrån vissa givna ramar. Lärarna har också stort friutrymme och verkar kunna styra över både undervisningens innehåll och arbetssätt. Böcker är dyrt i Colombia och det finns inte på alla skolor tillräckligt med pengar för att köpa in läromedel.
Även om förutsättningarna är olika i Sverige och Colombia brottas vi med samma typ av frågor. Vi förenas i diskussionen kring: Hur får vi unga att läsa? Hur kan vi i skolan utveckla elevernas läsning? Vilka arbetssätt är bäst? Är Phonics den bästa metoden? Hur gör vi med den digitala läsningen? Hur skapar vi läsuthållighet? Kan samtal kring text skapa ökat läsintresse och fördjupad läsförståelse?
Genom att få samtala om dessa frågor med andra har jag fått nya perspektiv. Genom att lyfta blicken har jag insett att vi i Sverige har väldigt goda förutsättningar att skapa läsande elever. Det gäller bara att se möjligheterna och hålla fast i och konkretisera dem.
