Cecilia Pena är svensklärare på högstadiet, litteraturpedagog och läromedelsförfattare.
Det är fredag morgon. Jag sitter i korridoren och förbereder en lektion för årskurs 8. Vi ska läsa ännu ett kapitel i romanen ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman. Ett litet tag är det tyst och lugnt, men efter en stund kommer eleverna ut på rast. En av dem får syn på mig, kommer fram och sätter sig och utbrister: ”Åh, jag orkar inte med Ove! Han är så himla jobbig. Bara en sur gubbe.” Jag ler och säger att även om man inte gillar Ove, så har han ju uppenbarligen fått oss att känna någonting. Det är ju därför vi läser. Eleven blir tyst ett ögonblick. Tanken får landa. Sedan kommer fler elever och samtalet byter riktning. När rasten är slut och korridoren åter blir tom stannar elevens ord kvar hos mig. Jag känner att något viktigt hände. Att känna starkt för en karaktär i en bok, om så bara ren irritation, är tusen gånger bättre än att känna absolut ingenting.
För ett tag sedan lyssnade jag på en föreläsning om litteratur och på en slide i presentationen stod ett citat av Franz Kafka från 1904: ”Jag tror att vi bara ska läsa sådana böcker som biter och sticker oss. Om boken vi läser inte väcker oss med ett slag i huvudet, varför läser vi den då? […] En bok måste vara yxan för det frusna havet inom oss.” Orden väckte något i mig. Kanske för att de fångade något av det jag också tänker att litteratur måste vara och göra med oss. Störa. Överraska. Ruska om oss. Och någon gång ibland slå en spricka i det där som är fastfruset i oss.
Ofta när vi väljer böcker till litteraturundervisningen gör vi det utifrån vad som är praktiskt och pedagogiskt görbart. Gärna också mätbart. Finns titeln i tillräckligt många exemplar? Är den lagom svår? Finns det färdiga frågor till den? Hinner vi läsa den på fem veckor, vilket centralt innehåll kan kopplas till den och kommer eleverna kunna analysera tema och budskap? Jag säger inte att frågorna inte är relevanta. Vi har ju vår kursplan och vår verklighet att förhålla oss till. Men ibland är vi så fokuserade på att hitta litteratur som fungerar i undervisningen att vi glömmer bort att litteratur först och främst ska fungera som litteratur. Den ska inte bara ge oss ett tema att diskutera, ett budskap att identifiera eller en berättarteknik att analysera. Jag har själv gått i fällan. Letat och hittat den pedagogiskt perfekta boken, men när jag börjar undervisa händer ingenting i klassrummet. Inga frågor, inga diskussioner, inga känslor. Den går bara obemärkt förbi.
Med tanke på förra veckans PISA-undersökning där resultaten visade att en tredjedel av de svenska 15-åringarna inte når upp till vad OECD definierar som en grundläggande nivå i läsförståelse, så räcker det inte att säga att läsning är viktigt och sedan servera dem litteratur som inte berör dem. Jag tror att vi ibland glömmer att ställa oss den viktigaste frågan – hur kommer den här boken beröra eleverna? Hur kan den bli betydelsefull för dem som människor? Den där fredagsmorgonen i korridoren då en fjortonåring satte sig ner på sin rast och förklarade att Ove är ”så himla jobbig”, då visste jag att vi hade hamnat rätt. Eleven gillade inte Ove, men hen kände något.
Så om vi vill få våra barn och ungdomar att läsa mer måste vi ge dem böcker som får dem att förstå varför läsning är viktigt. Vår uppgift som lärare är kanske inte att välja den bok som är lättast att undervisa om. Kanske är vår uppgift att välja böcker som kan bli en yxa för våra elever.
