Karin Herlitz är gymnasielärare i svenska och engelska.
I perioder av stress blir den dagliga läsningen ännu viktigare! Inte bara fyller den sin funktion i arbetet att stärka alla elevers läsförmåga, utan den skapar även lugn och ro i klassrummet när det behövs som mest.
I slutet av läsåret brukar jag arbeta med kreativt skrivande, och för att hjälpa eleverna att förstå olika sätt att skriva, i det här fallet berättelser, så läser vi olika berättelser och samtalar om dessa. Det finns så många berättelser att utgå ifrån, och eftersom en av mina klasser precis läst klart Bröderna Lejonhjärta har de lämnats med en känsla av hur beskrivningar kan lyfta en berättelse! Inför det egna skrivandet läste vi tillsammans även Selma Lagerlöfs Gravskriften.
Alla satt med novellen framför sig med instruktionen att markera fina beskrivningar och svåra ord samtidigt som jag läste högt. Genast transporterades vi tillbaka i tiden till Svartsjö socken den där vintern när allt var täckt av så mycket snö att det inte gick att skilja sjö från äng och då tjälen var så stark att inga gravar kunde grävas. Vi våndades med Ebba Sander som skräckslaget väntade på att få sin otrohet avslöjad för hela socknen när hennes oäkta son inte begravdes i den Sanderska familjegraven och vi delade såväl hennes lättnad när sonens kropp får invänta våren i bårhuset som hennes växande längtan och kärlek till det döda barnet.
Genom att ta del av de fantastiska berättelser som finns i världen, bearbeta och förstå dem, så öppnar vi dörrar till det egna skrivandet och ger således eleverna möjligheten att hitta sin egen röst när de skriver. Vi ger dem, via berättelserna, en möjlighet att förstå vad de själva ser som effektivt när de läser – vad fångas de av och varför? Målet är ju självklart inte att de ska bli Selma Lagerlöf eller Astrid Lindgren utan snarare att de ska ges möjlighet att fundera över vad de berörs av och varför.
På gymnasiet är det förstås viktigt att eleverna varje dag läser och bearbetar text – helst tillsammans, även om läsningen sker tyst – men vi får inte glömma bort kraften i att få berättelser upplästa. I varje människa tycks ligga inbyggt att vilja höra berättelser, och det ska vi aldrig sluta ge våra elever. Högläsningen, som en del i den dagliga läsningen, fyller en funktion långt upp i åldrarna. I fallet med Gravskriften behöver ingen hejdas av det något ålderdomliga språket utan det att man både hör och ser orden bidrar till en ökad förståelse. Och vill man få någon att verkligen förstå att beskrivningar kan sträcka sig över flera sidor utan att bli tjatiga så länge de skrivs med precision och ett tydligt syfte är det nog få som lyckas bättre än Selma Lagerlöf. Ja, det skulle kanske vara Astrid Lindgren då.
