Bygga ordförråd

Det finns en envis föreställning om att man lär sig ord genom att få dem förklarade, gärna i kombination med högläsning. Som om språkutveckling vore en snabb affär: läraren säger vad ordet betyder, eleven nickar och det är klart. Men så enkelt är det förstås inte. Att kunna ett ord handlar om så mycket mer. Det handlar om att känna igen det när man hör det, våga använda det själv, kunna förklara det och förstå var gränserna för dess betydelse går.

Faktum är att vi behöver möta ord många, många gånger i olika sammanhang innan de fastnar. Några få exponeringar kan räcka för att känna igen ett ord, men för att verkligen förstå det, och för att själv kunna använda det aktivt, krävs mycket upprepning och gott om tid. Det är med andra ord ingen quick fix.

Samtidigt vet vi att ordförrådet spelar en avgörande roll för elevers läsutveckling. The Simple View of Reading påminner oss om den grundläggande formeln: läsning är en produkt av avkodning och språkförståelse. Det räcker alltså inte att kunna ljuda sig igenom en text, utan förståelse faller läsningen platt. Och utan förståelse formas ingen elev till en lustfylld läsare.

Det är här skillnaden mellan ett brett och ett djupt ordförråd blir så viktig. Boel De Geer lyfter i Ordkunskap i förskola, förskoleklass & grundskolans tidiga år att det inte räcker att “känna till många ord”. Det avgörande är hur väl vi förstår dem i olika sammanhang. Ett djupt ordförråd är en nyckel till att kunna tolka nyanser, läsa mellan raderna och faktiskt ta till sig innehållet i en text. Det är också det som ger elever, inte minst de som läser svenska som andraspråk, en rättvis chans att lyckas i skolan.

Men här uppstår en intressant paradox. Vi vet hur viktigt ordförrådet är, ändå är det ofta oklart hur vi konkret ska arbeta med det i klassrummet. Det finns förvånansvärt lite skrivet om just det praktiska ordförrådsarbetet. I stället verkar det finnas en underförstådd idé om att högläsning i sig automatiskt utvecklar elevers ordförråd.

I så fall borde alla mina elever i Biskopsgården ha ett oerhört djupt och brett ordförråd. Högläsning och strukturerade textsamtal är nämligen min och mina elevers viktigaste stund på dagen. Men så är det inte. Det var just den insikten, i kombination med att jag och min kollega Camilla fick i uppdrag att hålla en workshop om ordförrådsarbete, som fick mig att börja pröva mig fram. Så småningom landade jag i ett arbetssätt som i dag har blivit en självklar del av undervisningen i mitt klassrum.

Jag och Camilla utgick från ett kapitel i ”Lära barn att läsa” skrivet av Astrid Frylmark, där hon beskriver hur man kan arbeta systematiskt med ord i fyra steg: välja ut, förklara, bearbeta och repetera. I mitt klassrum blev det naturligt att koppla detta till böcker vi högläser och diskuterar tillsammans. På så sätt sker arbetet i ett meningsfullt sammanhang, inte som något lösryckt vid sidan av. På så sätt blir orden mer levande. De är inte längre isolerade i en lista, utan en del av berättelser, känslor och sammanhang. Och när elever kopplat till detta får samtala, gissa, leka och pröva orden själva på olika sätt, börjar de sakta men säkert bli en del av deras aktiva språk.

Varje vecka väljer jag numera ut ungefär sju ord ur en kortare bok, till exempel en stjärnsvenskabok. Sedan får eleverna arbeta med orden under en eller ett par veckor. Klassrummet är i dag fullt av ord och kopierade bokomslag. Och kanske viktigast av allt, något har verkligen hänt. När elever får möta ord i meningsfulla sammanhang, vrida och vända på dem, pröva dem tillsammans och återkomma till dem regelbundet, startar en process som faktiskt ger resultat. (Tilläggas bör att vi fortfarande också högläser böcker och har textsamtal kring dessa utan fokus på ordförrådsarbete.)

Det kanske mest intressanta är att det som ibland kan kännas monotont för läraren (läs: mig) sällan upplevs så av eleverna. Tvärtom. De uppskattar strukturen, känner igen arbetssättet och, inte minst, märker att de lär sig. Det är något djupt motiverande i att plötsligt känna sig mer säker på ett ord man tidigare snubblade på.

Stolta pekar de på orden på väggen och säger saker som: ”Idag föreslog jag att vi skulle spela basket på rasten” eller ”Jag gjorde Aisha en tjänst idag.” Ibland blir det helt rätt, ibland lite tokigt, och det är också helt okej. Det viktiga är att våga pröva och laborera med nya ord.

Kanske är det just där vi behöver landa. Inte i jakten på den perfekta metoden eller de “rätta” orden, utan i modet att börja. Att välja några ord som du inte hör dina elever använda, arbeta med dem ordentligt och lita på processen.

För språkutveckling är ingen snabb affär. Det är ett långsamt, upprepande och ibland ganska vardagligt arbete. Men det fungerar.