Anna Persson är svensklärare på högstadiet.
Är det inte fantastiskt med litteraturen?
Vi kan ta del av andras tankar, känslor och erfarenheter. Vi kan färdas genom tid och rum, och leva oss in i berättelser som tar oss bortom vår egen verklighet. Som Olle Nordberg, fil.dr i litteraturvetenskap och universitetslektor i svenskämnets didaktik, skriver i sin bok Litteraturdidaktik (2020):
”Läsaren behöver vara aktiv, leva sig in, tolka, läsa mellan raderna, överväga alternativ, se paralleller, förstå referenser, göra kopplingar, se mönster och strukturer, förhålla sig till författarens språk och stil, till berättarperspektiv och andra narratologiska effekter, till författarens samtid och så vidare.”
Nordberg frågar vidare: ”Finns det egentligen något som skulle kunna ses som mer utvecklande för en människas kognitiva förmåga än allt detta?”
Är det inte genialt? Det mest geniala som någonsin funnits eller uppfunnits? Oavsett vad vi läser befinner vi oss samtidigt i denna värld och i en annan, parallell verklighet. Alla känslor kan upplevas genom det vi läser.
Personligen är jag intresserad av litteratur för att jag är intresserad av människor – vad de bär på, vad som finns i deras hjärtan. Att ta del av andras tankar är det bästa jag vet. Ofta sker detta genom nyfikna samtal, men ibland genom konsten, musik, teater – och allra mest genom litteraturen, det skrivna ordet. När jag får ta del av mina elevers tankar är det en ynnest. Att unga människor i en kommunal skola uttrycker sina känslor och funderingar utifrån det vi läser, och att litteraturen kan få dem att känna och tänka, är fantastiskt. Att jag som deras lärare sedan får ta del av detta – det är en gåva.
Vissa belästa kännare och litteraturvetare vurmar för en litterär kanon. Andra menar att vi ska läsa kända och erkända författare, vilket leder till diskussioner om läslistor, vad som är värt att läsa, om vi ska läsa på svenska eller engelska, och debatter om poängsättning av böcker. Jag ser allt detta som ”översittarläsning”. Min övertygelse är att litteraturen är ett sätt att mötas på. Att utveckla hjärnan, empatin och förståelsen för andras levnadsförhållanden och erfarenheter.
Att hävda att viss skönlitteratur är mer värd att läsa än annan är, för mig, en kränkning. Vem är du som tar dig rätten att döma vad varje människa ska få uppleva? Det viktiga med skönlitteratur är väl att vi känner och upplever något – oavsett om det är en nobelpristagares verk eller en novell skriven av en 15-åring. Självklart kan vi uppskatta välskriven text och formulerade mästerverk, och sådant bjuder jag gärna m
ina elever på i klassrummet. Men att bestämma över andra genom ett översittarperspektiv – det sysslar inte jag med.
Att läsa är att finnas, att tänka, och att mötas – oavsett samhällsklass.
