Björn Kohlström är gymnasielärare och frilansskribent.
Jag har varit lärare i snart trettio år, men på frågan vad som gör undervisning effektiv måste jag börja famla efter svaret. Självklart krävs det gedigen ämneskunskap, och lika självklart – eller självklarare – krävs ett genuint intresse för människor; du måste både tycka att det är roligt att undervisa unga elever och tycka om alla de utmaningar det medför.
Om jag behöver röra mig i skolans korridorer ser jag ofta till att plocka med mig en bok. ”Vad är det där?” frågar de nyfikna eleverna. ”Det här? Det är bara min accessoar”, svarar jag, fullt medveten om att det vissa gånger kan få en elev att gå till skolbiblioteket för att fråga efter Sara Stridsbergs Farväl till Panic Beach, eller vad det nu är jag råkar ha i handen.
Med andra ord: en lärare måste vara en läsande förebild. Det här blir allt viktigare, i takt med nya undersökningar som visar att läsförståelsen försämras. Det här gjordes påtagligt då jag nyligen träffade en gammal elev som nu arbetar på högskolan i Jönköping. Hon gick ut för drygt tjugo år sedan, men jag hade inga problem att minnas henne och den sällsamma energi hon spred i sin klass. Hon påminde mig att vi då läste böcker som Brott och straff, Juloratoriet, Jane Eyre. Helt otänkbart nu.
Eller? Det är lätt att resignera och byta ut de tjocka böckerna mot smalisar, men är inte detta en björntjänst? Förra läsåret gjorde jag ett försök: efter att i snart tio år ha ersatt Jane Eyre med någon roman med en fjärdedel av sidantalet tog jag in den i undervisningen igen. Jag gav eleverna extra tid att läsa.
Resultatet blev kanske inte lika lyckat som för Matt Dinan, som i en krönika i New York Times från i augusti i år, berättade att han lät sina universitetsstudenter läsa Dostojevskijs Bröderna Karamazov. Hans experiment föll väl ut, och han introducerade en metod som jag inbillar mig kan vara värdefull även för svenska lärare i alla stadier. Åtminstone ska jag försöka ta till mig vad han gjorde.
Han lät helt enkelt bli att komma med för många färdiga svar till studenterna. I stället delade han deras förvirring och förundran. Det här är nog vad som händer när du blir en läsande förebild på riktigt – du accepterar det enkla faktumet att en bra lärare är en bra elev, och att det inte behöver innebära någon prestigeförlust att inte alltid ha de rätta svaren. Ur den positionen kan den engagerade läsaren kliva fram, inte för att styra diskussionen mot förutsägbara svar, utan mot den mer fruktbara repliken: ”Det där har du helt rätt i – eller så är det helt tvärtom mot vad du säger!”
