Anette Svensson är professor i litteraturvetenskap med didaktisk inriktning, Lunds universitet.
I Kulturdepartementets ”Sverige – Ett läsande land. En lässtrategi för Sverige 2026-2031”, som nyligen lanserats, kan man läsa att en av de utmaningar som Sverige står inför när det gäller svenskarnas läsförmåga är ”tillgång till litteratur av hög kvalitet” (s. 13) och att en förutsättning för läsning är att ”det finns ett rikt utbud av kvalitetslitteratur som väcker nyfikenhet, engagemang och läsglädje” (s. 6), men ingenstans i texten förklaras vad kvalitetslitteratur är. Detta får mig att fundera över dels varför detta centrala begrepp inte definieras i texten, dels vad litteratur av hög kvalitet är.
När kvalitetslitteratur nämns flera gånger utan att definieras ges intrycket att man förväntas veta vad det är. Jag funderar själv på vad kvalitetslitteratur egentligen är: Är det litterära klassiker som har stått emot tidens prövning och fortfarande uppskattas? Är det litterära verk som har nominerats till, eller framförallt vunnit, priser såsom Nobelpriset eller ALMA-priset? Är det till exempel den litteratur som finns på de av Kulturrådet och Skolverket framtagna läslistorna? Är det de litterära verk som finns med i En kulturkanon för Sverige?
Som en trogen tittare på Masterchef har jag många gånger sett experter bedöma kvaliteten i de tävlandes olika maträtter. Ofta håller de med varandra, men ibland tycker de olika, eftersom det finns ett mått av subjektivitet i bedömningen av vad som är hög kvalitet. Kvalitetslitteratur kan anses ha högt litterärt värde och därmed inbegripa konstnärligt, språkligt och/eller intellektuellt värde, men på samma sätt som vid bedömningen huruvida en maträtt håller hög kvalitet eller inte, är det delvis en fråga om smak.
Vad är då viktigt när det gäller läsfrämjande insatser för Sveriges befolkning i allmänhet och skolans elever i synnerhet? Är målet att utveckla en uppskattning av och förståelse för litteratur med högt litterärt värde, ungefär som att lära sig uppskatta en Michelinbelönad måltid eller kan det handla om att få en läsupplevelse som ger mersmak?
Jag brukar ofta diskutera kvalitet och dess eventuella mätbarhet, såväl i litteratur som i undervisning, med mina lärarstudenter. För att kunna mäta kvalitet behövs en gemensam överenskommelse om vad hög, och för den del låg, kvalitet är, liksom om vem som får uttala sig om detta.
Det finns forskningsstudier om litteraturundervisning som visar att de berättelser många elever har gemensamt ofta är populärkulturella, vilket påminner oss om att läsfrämjande bör inbegripa läslust och engagemang.
För att återkoppla till bilden om kvalitetslitteratur som en Michelinbelönad måltid, behöver man kanske inte välja mellan att äta fint eller bli mätt. Kanske är en varierad kost där man tillåts växla mellan att äta näringsrikt, vällagat, lättsmält och snabbmat att föredra? Om kvalitetslitteratur ska spela en central roll i Sveriges läsfrämjande arbete behöver vi diskutera vad som menas med kvalitet och vem som avgör vad det är.
