Anna Månsson Nylund är lärare i svenska och svenska som andraspråk, förskoleklass och årskurs 1–3.
Jag högläser ”Hans och Greta” för min klass i årskurs ett. Jag har förberett boken noga och stannar upp och ber eleverna samtala om öppna frågor under bokens gång. Storögt lyssnar de, med hakor som trillar alltmer nedåt när jag läser vidare med all inlevelse jag har i mig. När häxan talar förställer jag rösten och låter riktigt elak. Helt plötsligt knackar någon mig försiktigt på knät och viskar:
”Det är väl du som pratar fröken?”
Nu kanske någon som läser detta tycker att jag borde tänka på att jag eventuellt skrämmer mina elever, men jag är fullt och fast övertygad om att så inte är fallet. Jag blev glad över kommentaren, den visar att eleven i fråga levde sig in i texten och kanske också att jag lyckades läsa med inlevelse. Sagor är ofta hemska och kanske är det just därför de fascinerar oss? Samma sagor berättas också på olika språk, vilket är till glädje i det flerspråkiga klassrummet. Ofta har jag hört elever stolt utropa: ”Den har jag hört på mitt språk”.
Sagor innehåller universella problem och mellan raderna finns budskap om hur vi som människor kan klara av svårigheter. Även om sagor kan vara hemska och grymma finns där en balans mellan det goda och det onda. Uteblir balansen, för vissa sagor slutar inte lyckligt, skapar vi den genom samtalen i klassen. I sagorna förekommer också nästan alltid en ”hjälpare” av något slag, som är värd att belysa. För vi som människor behöver ta hjälp av varandra för att klara av svårigheter. Ibland måste vi också ta vårt ansvar och ta ett kliv framåt och hjälpa till utan att någon annan bett om det, helt enkelt för att situationen kräver det.
Vi måste högläsa och samtala om livets alla vedermödor med våra barn och elever. Jag ser det som kanske det viktigaste uppdraget av alla. Livet, liksom sagan, innehåller många svårigheter och våra barn funderar på dem, vare sig vi vill det eller inte. Jag kan själv minnas hur mycket jag grubblade över döden och orättvisor när jag var liten. Världen har inte direkt blivit lättare att leva i sedan jag var barn och därför finns det ännu större anledning till att låta våra elever samtala om livet tillsammans med klasskamrater och en trygg vuxen som leder samtalet. Här blir sagan ett fantastiskt redskap.
Hur får man till de där samtalen då? Blir de alltid så där fantastiska att vi som lärare får gåshud? Nej självklart inte alltid, men påfallande ofta. Häromdagen när jag frågade min grupp om vad vi som människor kan lära oss av ”Sagan om de tre små grisarna” fick jag svaret:
”Att man jobbar bättre med snickarbyxor.”
Grisen i boken, som byggde ett riktigt hus, har på sig snickarbyxor på bilderna. Kanske inte ett fantastiskt svar men helt rimligt och ett roligt sådant.
Nästa dag när vi läste ”Rödluvan och vargen” uttryckte flera elever att de tyckte att boken handlar om att inte lita på främlingar. Dagen därpå läste vi ”Askungen”. Eleverna menade då att den handlar om att man blir belönad till slut, om man är snäll och gör rätt. Högt och lågt med andra ord och underbart på olika sätt.
Vad kan vi då lära oss av den här krönikan? Kanske att vi behöver sagor mer än någonsin? Eller att sagor speglar livet i all sin komplexitet? Eller att de fascinerar och stimulerar tanken? I vilket fall som helst, låt oss läsa och samtala om fler.
