Björn Kohlström är gymnasielärare och frilansskribent.
Ibland undrar jag om det är en defekt, detta att jag har så svårt att minnas vad romaner handlar om. Be mig inte att berätta hur de slutar, för det är som om delar av min hjärna kopplas bort när jag läser de sista 10-15 sidorna. Nu har jag äntligen förstått vad det beror på.
Det är helt enkelt så att mitt undermedvetna hjälper mig att glömma, för att göra mig rustad för den omläsning som jag vill unna mig i framtiden. Att inte veta hur en roman slutar ger bra förutsättningar för en omläsning. Först när du har läst boken mer än en gång kan du avgöra dess egentliga värde, så därför borde all läsning egentligen heta ”omläsning”.
Mina elever är ibland snara att döma ut vissa av de böcker vi läser i svenskkursen. ”Den är för tråkig” och ”det händer för lite” brukar vara de vanligaste argumenten. Vill man ha handling – gå på bio. Skulle vi läsa böcker för handlingens skull återstod inte mycket att analysera. För de viktigaste egenskaperna för riktigt bra litteratur är författarens språk och stil, miljöskildring, karakterisering, och inte minst förmågan att gestalta ett ämne. Tack vare omläsningen kan du undersöka hur författaren har gått till väga för att skapa sitt verk, där du slipper fokusera på hur det ska gå för karaktärerna.
Alltför många människor har lurats att tro att du är ”färdig” med en bok när du har läst ut den. Detta kan förklara varför många hems bokhyllor gapar tomma, när det tidigare var en statussymbol att ha klassikerna och de senaste mest omtalade författarnas böcker i bokhyllan. (Performativ läsning uppfanns inte under den senaste debatten om killar som fejkläser på tunnelbanan.) Många verkar göra sig av med sina böcker, på grund av den oriktiga uppfattningen att de aldrig kommer att läsa om dem.
För det är ju en njutning att återvända till älskade böcker. Jag kan bara ge en vag beskrivning av vad de flesta av Marguerite Duras romaner handlar om, men jag har läst de flesta av dem mer än en handfull gånger. Det jag bär med mig är en stark närvaro av stämningar, där samtliga sinnen aktiveras. Jag har inte upplevt en sommar då jag inte någon gång har känt behovet att återuppleva den stämning som endast går att hitta i till exempel Lol V. Steins hänförelse, Emily L. eller Smärtan.
Dessutom är det ofta under ungdomen som vi för första gången stiftar bekantskap med klassikerna. Då är vi mer än lovligt kategoriska, och jag minns med skammens rodnad hur jag på oklara grunder dömde ut Thomas Mann som tråkig. Men på samma sätt man måste vara ung för att uppskatta vissa klassiker (Hermann Hesses Stäppvargen och J.D. Salingers Räddaren i nöden) ska man nog inte dra några slutsatser innan man har läst Bergtagen minst två gånger. Eftersom den fanns på bokrean i år har jag gett mig själv förutsättningar att undersöka om jag var för omogen när jag kallade den ointressant.
