Anna Persson är svensklärare på högstadiet.
Vi läser just nu Yani av Nora Kahlil i klassrummet. Jag har nior den här veckan och läser språkhistoria som sedan ska bli en språkkrönika. Sextonåringarna älskar ”Yani”. Både boken och ordet. Boken handlar om förorten och innehåller förortsspråk. Ordet Yani betyder många olika saker har vi kommit fram till. Det är som att eleverna provar sig fram i språkdjungeln. Yani hit och yani dit. Och vi skrattar högt åt författarens finurligheter. Nora Khalil sätter fingret på det som är osagt, och ger oss en inblick i ett underbart ungdomsspråk. Några shonons liv i förorten.
En förälder kontaktade mig och ifrågasatte valet av litteratur. ”Varför läser ni litteratur i skolan, med ungdomsspråk, som innehåller slang från förorten?”, var hans fråga. Ja, det kan en ju fråga sig. Han fick mig att fundera kring det här och på vilka ord som är värda att lära sig? Hierarkin i språket är flagrant, också hierarkin mellan lärare och föräldrar. Hur kommer det sig att föräldrarna har kommit att ha åsikter om min undervisning är en del av frågan? Den andra delen är vad vi vill att ungdomar ska lära sig.
Svenska Akademiens ordlista innehåller cirka 126 000 ord. Ungdomar i 15 års ålder har cirka 20 000 ord i sin vokabulär. För att klara sig i livet, det vill säga att hänga med i samhällsdebatter, ta egna beslut, göra rätt val i riksdagsval med mera behöver vi cirka 50 000 ord. Ungdomarna lär sig således flera nya ord varje dag. Genom litteraturen lär de sig alla möjliga ord. Ord de kan använda i sin vardag eller ämnesspecifika ord. Allt detta gör ungdomarna sociolingvistiskt kompetenta. Kompetens är det jag arbetar för varje dag. Språket utvecklas konstant och jag anser att vi inte bör hämma dess naturliga utveckling genom att på förhand bestämma vad som är relevant eller inte.
Jag tänker att vi kan prova olika stilar. Likadant som ungdomar provar sig fram i olika klädstilar kan de prova sig fram med olika ord. Högtravande ord som redundans och hegemoni. Slangord som Bre, Aboow, Keff. Vilka ord använder vi i vår vardag? Jag tänker att föräldern i fråga inte använder några av dessa ord trots att de finns i vår omvärld. Men skulle säkert vilja. Jag vet med stor säkerhet att han dock vill att dottern ska prova sig fram i byggandet av sin egen identitet både sin lingvistiska och sin sociala. Kanske vill hon bära stora gula hattar och använda ord som redundans. Eller kommer hon att tycka att gula hattar är keffa. Oavsett måste hon ju få möta de olika för att kunna ta ställning.
Det finns inte många sätt att få nya erfarenheter och insikter. Skönlitteraturen är snart det enda sättet att ta del av äkta känslor, upplevelser men inte minst olika kulturer och språk. Sociala medierna tar över och vi hjärntvättas med att vara perfekta utan att göra oss till. Ungdomarna tik-tokifierar allt. Därför vill jag slå ett slag för att prova sig fram i skönlitteraturen där vi kan vi hitta människor som gör bort sig, gör fel och säger fel. Vi hittar karaktärer med en självklar hegemoni, och vi hittar ungdomar med sin egen kultur som gärna bara gittar.
Föräldern i fråga är välkommen in i mitt klassrum för att lära sig språkets redundans, men inte välkommen för att kritisera skolan hegemoni.
