Anna Persson är svensklärare på högstadiet.
När jag får nya sjuor på höstterminen är jag tvungen att ta reda på hur jag ska arbeta med dem; jag behöver ta reda på vad de har med sig från mellanstadiet. Detta gäller såklart alla stadieövergångar. Jag ”screenar” dem, som det kallas, så att jag vet var jag ska börja och hur jag ska fortsätta undervisningen med dem. Ibland upptäcker jag att flera av mina nya sjuor fortfarande ljudar när de läser. När jag diskuterat det här med eleverna förklarar de att de inte behövt läsa alls på mellanstadiet. Detta på grund av den dyslexidiagnos de fått tidigt på lågstadiet. De förklarar att de fått lyssna på Allt, och att detta varit en anpassning.
Vi har, i Expertrådet för läsning, diskuterat och debatterat den röda tråden som löper genom hela skolgången: att läsningen är navet i allt eleverna gör. Text är det främsta redskapet vi har för att lära oss saker från tidig ålder ända upp på universitetsnivå. Vi har pratat med Skolverket, träffat Utbildningsdepartementet, träffat Svenska Akademien. Alltid med läsningens röda tråd i centrum och den dagliga läsningens vikt. Vi är alla helt på det klara med att det krävs träning för att bli en kvalificerad vaneläsare. Oavsett förutsättningar eller erfarenheter.
Vi vet att läsningen är viktig. Alla lärare vet att läsningen är viktig. Trots detta anpassar vi och anpassar. Några gånger har jag till och med ”trollat med knäna”. Dock ser jag en fara i att anpassa bort något, och att anpassa bort läsningen känns som ett mycket grovt brott. Anpassningar som: tydlighet, körscheman, time-timer, sidhänvisningar tydligt i planeringar, placering i klassrummet, förstorad text till de elever som behöver det, extrahjälp vid behov, bildstöd är fantastiska. Ja, allt kan vi göra. Men inte anpassa bort något, i alla fall inte läsningen.
Vi vet att alla människor lär sig på olika sätt, vilket för oss lärare är en självklarhet som leder till varierade lektioner som stimulerar eleverna. Vi vrider och vänder på allt för att alla våra elever ska förstå och få så mycket kunskap som det bara går. Vi tar till olika didaktiska verktyg flera gånger under en och samma lektion som leder till att alla gynnas, med eller utan diagnos.
Jag pratade med specialpedagogerna på min skola om det här och vi är ganska överens om att läsningen måste prioriteras redan från de tidiga årskurserna. Ändå har specialpedagoger och logopeder rekommenderat mina nya elever, redan från tidig ålder, att bara lyssna på texterna. Jag förstår inte. Hur ska de elever som inte lärt sig läsa med flyt klara sig i samhället när de växer upp? De kommer efter i allt. De kan inte läsa, kan inte skriva, vet inte var man sätter punkt.
Jag förstår att en person med dyslexi får lyssna på texter i teoretiskt tunga ämnen. Självklart ska en person med dyslexi kunna bli läkare eller jurist, och kunna ta till sig kunskap genom att lyssna på läroböcker. Men att anpassa bort skönlitteratur och lästräning för grundskoleelever måste ändå vara misshandel. Att frånta människor läsförmågan är ondska.
Jag har nu arbetat med läsningen med mina elever tillsammans med vårdnadshavare i några månader. Vi tvingar tonåringarna att läsa varje dag, att läsa högt och att skriva en sammanfattning av det de läst. De som ljudade i början av årskursen läser nu med flyt både på svenska och på engelska trots dyslexidiagnos.
Det går. Jag lovar.
