Jenny Edvardsson är adjunkt i utbildningsvetenskap och doktorand i pedagogiskt arbete vid Högskolan Kristianstad. Hon är lärare i svenska, historia och i svenska som andraspråk mot SFI.
Jag älskar att läsa! Det har jag gjort sedan den dag då jag lärde mig läsa. För mig är läsningen en del av livet. Om det går en dag då jag inte hinner läsa känns det tomt, som att något saknas. Läsningen gör att jag mår bra. Pulsen går ner och jag landar i mig själv.
Genom läsningen berikas också mitt liv. Jag får möjlighet att resa och upptäcka nya världar, inte bara i böckernas värld utan också i verkligheten. Jag besöker platser där böcker utspelar sig. Jag går på bok- och litteraturmässor. Jag samtalar med andra läsare om litteratur, exempelvis genom bokcirklar och litteratursamtal. Samtidigt vet jag att läsningen är bra även av andra anledningar och anledningar som inte alls har med mitt välbefinnande att göra.
Genom att läsa utvecklas mitt språk. Jag lär mig nya ord och får en känsla för språket. Min läshastighet blir bättre. Men det är inte därför som jag väljer att läsa. Det är de andra, mer mjuka värdena, som gör att läsningen är viktig för mig. Om man vill skulle man kunna kalla min läsning för passionerad läsning, för att använda ett begrepp av Magnus Persson (se boken Passionerad läsning – texter om litteratur, kritik och känslor). Min passion för läsning berikar mitt liv.
Som lärare funderar jag en del över denna passion och hur en sådan passion utvecklas. Vad krävs för att våra elever ska bli passionerade läsare? Jag har inget riktigt bra svar. Det jag däremot vet är att den passionerade läsningen oftast lyser med sin frånvaro i skolsammanhang. I skolan är läsning istället likställd med avkodning, ökad läshastighet, tolka budskap, alltså aspekter som är mätbara.
Läsningen är även nära förknippad med bedömning. Redan på lågstadiet finns kartläggningsmaterial och bedömningsstöd för elevers läsutveckling i svenska och svenska som andraspråk och denna form av ”bedömning” fortsätter på mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet genom betyg och genom nationella prov.
Vad gör denna typ av läsning med barns och ungas inställning till litteratur? Leder skolläsningen till en allt för instrumentell och nyttobetonad syn på läsning? Har vi glömt bort läsningens andra dimensioner, de som mer förknippas med mjuka värden, värden som inte går att bedöma eller direkt följa upp, alltså den där passionen, som Persson beskriver.
Vad skulle hända om de mer mjuka värdena fick ta plats i skolan och i undervisningen? Skulle barns och ungas inställning till läsning förändras? Skulle deras läsförmåga utvecklas? Jag vet inte men jag är nyfiken.
Tänk om nyckeln till utvecklad läsförmåga ligger i passionen, i den inre drivkraften, i känslan att se sig själv som läsare. Kanske är det dags att låta de mjuka värdena få ta plats i skolläsningen.
