Björn Kohlström är gymnasielärare och frilansskribent.
Det finns absolut ett värde i att vi svensklärare håller oss uppdaterade om rådande trender och vad våra elever läser på fritiden. Däremot ställer jag mig försiktigt tveksam till att skolan ska kasta sig över de titlar som #booktok för tillfället uppmärksammar, av två anledningar.
Dels är det svårt för oss lärare att med trovärdigheten i behåll försöka låta insatta i rådande ungdomstrender: det blir alldeles för mycket mansplaining om jag låtsas vara insatt i vilka romantasy-titlar som gäller för stunden. Dels visar erfarenheten också att böcker som når en omedelbar popularitet sällan bevarar sin dragningskraft, och risken är att vi inom ett par år har fått klassuppsättningar med hyllvärmare som kommande elevkullar inte vill läsa.
Däremot ser jag ett värde i att vi lärare är lyhörda för våra elevers erfarenheter. Vi har allt att vinna på att ta deras läsning på allvar, och givetvis finns det goda förutsättningar att de elever som tillbringar tid på sociala mediers bokklubbar också blir nyfikna på ett mer varierat utbud.
Vad som visat sig vara hållbart över tid är förstås klassikerna. Under längre tid har klassikerna misstänkliggjorts för att vara för ointressanta och för svåra för ungdomar, och på senare tid har de angripits för att uppbära opassande värderingar. Desto större anledningar att granska dem, tycker jag.
De svar klassikerna kan ge oss är att världen är komplex, men också att många av de problem som dagens ungdomar brottas med inte är unika. Bästa sättet att närma sig klassikerna är att sluta betrakta dem som ömtåliga artefakter som vi placerar på piedestaler, för vi gör oss själva en otjänst om vi inte möter dem i ögonhöjd.
Därför ska vi inte vara rädda för att aktivera vad som gör klassikerna tillgängliga. Då kan elevernas erfarenheter från #booktok vara behjälpliga, med en läsning som fokuserar på att identifiera sig med huvudpersonerna. Självfallet går det att jämföra sin olyckliga kärlek med Goethes Werther, sin sorg efter en förälder med Joyces Stephen Dedalus, eller sin frustration inför världens orättvisor med litteraturhistoriens mest älskvärda karaktär, Charlotte Brontës Jane Eyre.
Om vi vågar leka med klassikerna, plocka ned dem från piedestalerna, då ska vi upptäcka hur elevernas engagemang ökar. Då kan vi också röra oss från den ytliga och känslostyrda läsningen till den mer intellektuella och analytiska läsningen. En bra början är att göra en labyrint med tre tävlande: författaren, litteraturkritikern, den anonyme läsaren. Vem tolkar det litterära verket bäst? (Svaret: den anonyma läsaren förstås!)
Om någon av dina kolleger tycker att du tramsar, kan du kontra med Marcel Prousts ord från På spaning efter den tid som flytt: ”Det är betydligt svårare att vanställa ett mästerverk än att skapa det” (Gunnel Vahlquists översättning).
