Lisa Fogby är förskollärare och utbildad handledare/mentor för nyexaminerade förskollärare i Kalmar kommun.
Jag har under alla mina yrkesverksamma år som förskollärare förordat bokens och läsningens betydelse för barns språkutveckling, men även som ett viktigt pedagogiskt verktyg som skapar trygghet för det lilla barnet när det får sitta nära en vuxen och tillsammans titta, peka och prata om bilder med spännande objekt i böcker.
När jag nu återigen har ynnesten att möta de allra yngsta barnen, under deras första år på förskolan, så har boken ”Knacka På” av Anna-Clara Tidholm en betydelsefull roll i vårt pågående projekt, i avdelningens pedagogiska miljö och i utbildningen i stort. Denna underbara bok har funnits på förskolor under många, många år och finns även representerad i Skolverkets läslista för förskolan. Den här boken är inte bara var en bok med en mängd dörrar i olika färger, bakom vilka mycket spännande händer. Det är även en dörr, bokstavligt talat, till språket.
Jag upplever att få böcker, har haft samma genomslag som Knacka på! hos våra yngsta barn. Den är enkel, ja. Men det är just i sin enkelhet som den briljerar. Varje sida bjuder in till interaktion: knacka, ropa, titta, lyssna och peka. Det är inte bara högläsning, det är ett samspel. Och det är just där, i samspelet, som språket föds. Självklart måste jag som vuxen förebild vara minst lika engagerad och nyfiken som vad barnen är.
Forskning visar att barn lär sig språk bäst i meningsfulla sammanhang. När de får vara delaktiga, när de får svar på sina ljud, pekningar och ord. När vi vuxna inte bara läser för dem, utan med dem. Boken Knacka på! gör det möjligt. Den kräver inget avancerat ordförråd, inga långa koncentrationsspann. Den kräver bara en vuxen som är närvarande – och med en vilja att knacka. Det finns dessutom många möjligheter att utveckla bokens innehåll, så att varje barn får samma möjlighet till orden och språket oavsett individuella förutsättningar.
Jag och mina kollegor har bland annat utvecklat bokens innehåll med fysiska saker, som representerar det som syns på bilderna. Det skapar en fördjupning och ett förtydligande av sagan på ett kraftfullt och spännande sätt. Vem vill inte sitta och mumsa på morötter som kaninerna i sagan gör?
Jag har sett barn som knappt yttrat ett ord börja säga ”knacka” när de får se boken. Jag har hört skratt när någon gömmer sig, och förväntan i rösten när nästa dörr ska öppnas. Och jag har sett hur barn som annars är försiktiga i grupp plötsligt tar initiativ – pekar, härmar, gestikulerar och börjar säga ord.
Det är lätt att underskatta kraften i en bilderbok. Men i en tid där mycket konkurrerar om tiden och uppmärksamheten, blir de gemensamma lässtunderna något heligt. En plats där barnets röst får ta plats, där språket får växa i sin egen takt, och där relationen mellan barn och vuxen stärks. Så nästa gång du håller i en bok som verkar ”för enkel” – tänk om. Tänk på vad den kan öppna. För ibland är det just de små dörrarna som leder till de största upptäckterna.
Och ibland är det bara ett litet ”knack, knack” som behövs.
