Anna Månsson Nylund är lärare i svenska och svenska som andraspråk, förskoleklass och årskurs 1–3.
Det finns en bild av läraren som en ständigt påläst figur, en som alltid har ett bokmärke någonstans i mitten av en roman och som kan citera rader ur klassiker utan att blinka. I verkligheten ser det ofta annorlunda ut. Mellan planeringar, tusentals möten, rättning och allt det där som fyller dagarna, faller den egna läsningen lätt bort. “Jag borde läsa mer”, säger många lärare och suckar. Någonstans förstår läraren vikten av att själv vara en läsare eller kommer kanske ihåg känslan av att vara helt uppslukad i en bok. Frågan är om det går att engagera elever i läsning och samtidigt endast referera till egna minnen, kanske från långt bak i tiden? Jag är tror att det krävs mer än så.
Att som lärare vara en aktiv läsare handlar inte bara om att hålla sig uppdaterad kring litteratur. Det handlar om att leva i samma värld som eleverna, i språket, i berättelserna, i frågorna som böcker väcker och som vi har möjlighet engagera oss i, tillsammans. Vi ber eleverna att läsa, att läsa mer, att läsa långsamt, att läsa djupt. Vi vill att de ska upptäcka glädjen, att hitta det där ögonblicket när texten slår an en ton som fortsätter vibrera långt efter sista sidan. Men hur ska vi kunna inspirera dem om vi själva slutat leta efter den tonen?
När vi läser, oavsett om det är skönlitteratur, sakprosa eller poesi, bygger vi upp vårt eget språk. Vi vidgar vår förståelsevärld och skapar nya infallsvinklar. Det märks tydligt i klassrummet. En lärare som själv läser pratar annorlunda om böcker. En läsare ställer andra frågor och visar ärlig nyfikenhet. En lärare som själv är läsare är intresserad av böcker, även av barn- och ungdomslitteratur. En sådan lärare tänker snarare tanken: ”Hur ska jag kunna välja bok till undervisningen när jag kan välja mellan alla dessa fantastiska böcker?” än ”Jag högläser samma böcker som jag alltid gjort eller väljer en med tillhörande frågor i en färdig pdf – fil.” Elever genomskådar snabbt om läraren inte genuint bryr sig om texten de valt att högläsa eller arbeta med på andra sätt.
Att vara en läsande lärare är att vara en förebild. När en elev ser sin lärare plocka upp en bok under en rast, prata engagerat om något hen just läst eller uttrycka att “den här boken är så spännande”, händer något viktigt.
Det betyder inte att vi lärare måste läsa allt. Det betyder inte att vi måste vara den som alltid vet mest eller har flest titlar på läslistan. Det räcker att vi är i rörelse, att vi vågar fortsätta växa. Elever inspireras av vuxna som inte är färdiga, utan fortsatt utforskande och vetgiriga.
Dessutom ger läsningen oss något som livet numera ofta saknar: stillhet. En paus från prestation och bedömning. En möjlighet att landa, tänka och känna. Den återhämtningen är inte bara viktig för oss som människor, utan även för vårt pedagogiska arbete. En utvilad hjärna tänker bättre, lyssnar bättre och undervisar bättre.
I en tid när skolan alltmer styrs av mätbarhet och effektivitet, står lärarens egen läsning för motsatta värden. Det är där vår nyfikenhet hålls levande. Det är där vår fantasi får näring. Det är där vårt språk skärps.
Att vara en läsande lärare är att göra ett aktivt val att prioritera sin egen läsning, varje dag. Med det valet gjort kommer du fortsätta att vara nyfiken på böcker och ärligt kunna engagera nästa generation i något av det bästa som finns. Att läsa. Läsa för livet.
