Jessica Mellgren är lärare i svenska som andraspråk åk 1–6.
Litteratur är inte bara ord på papper, den ger oss möjligheter att kliva in i nya världar, se bortom det bekanta och möta det främmande. Att eleverna erbjuds böcker som belyser mångfald är en nyckel till en meningsfull och relevant läsundervisning.
En ny termin står för dörren och planeringen för mitt LÄS-år i undervisningen är i full gång. Att eleverna känner sig representerade i den litteratur jag väljer är en viktig aspekt som jag har med mig när jag planerar.
Rudine Sims Bishop, amerikansk professor emeritus, skrev på 1990-talet om betydelsen av att barnböcker har speglar, fönster och glasskjutdörrar (mirror, windows and sliding glass doors).
Vi behöver erbjuda eleverna mångskiftande böcker så att de kan känna igen sig i de texter vi läser. Men de är också viktigt att de får en inblick i nya världar. Böcker kan fungera som glasskjutdörrar när barnen får möjlighet att gå in i nya världar, få nya perspektiv och känna empati för andra. Bishop menar att alla gynnas av att läsa mångskiftande böcker. De elever som alltid kan spegla sig i litteraturen riskerar att få en snedvriden bild av världen. Naturligtvis är det en omöjlighet att tillfredsställa alla elevers behov och intressen men att börja reflektera över dessa frågor är viktigt.
För mig har arbetet med ALMA-pristagare (Astrid Lindgren Memorial Award) hjälpt mig att få upp ögonen för litteratur från olika delar av världen som också håller en hög konstnärlig nivå. I dessa böcker finns även den humanism som Astrid Lindgren förknippas med och texterna inbjuder till fina och djupa samtal eftersom författarna inte väjer för svåra ämnen.
Den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adiche pratar i ett TED-talk om faran med en enda berättelse. ”En enda berättelse skapar stereotyper. Problemet med stereotyper är inte att de är falska, utan att de är ofullständiga. De gör en berättelse till den enda berättelsen.” I de brittiska och amerikanska barnböckerna hon läste lekte de blåögda, ljushåriga barnen i snön och uttryckte ofta sin förtjusning när solen tittade fram. När hon sedan upptäckte den afrikanska litteraturen gick det upp för henne att huvudpersoner som liknade henne också har sin plats i böcker.
ALMA-pristagaren Jacqueline Woodson skriver om rätten att känna igen sig i litteraturen i dikten Stevie och jag:
”Om nån hade tagit ifrån mig den där boken och sagt
du är för gammal för den
hade jag kanske aldrig trott att nån som såg ut som jag
kunde finnas på boksidor
att nån som såg ut som jag
kunde ha en historia”
Den här dikten var faktiskt bra. Kommentaren om Woodsons dikt kom från en elev med rötter från Eritrea. En ovan poesiläsare som aldrig tidigare uttryckt sin uppskattning för texterna vi läste i klassrummet. Orden fick mig att på djupet förstå det ansvar vi har vad gäller val av litteratur. Hur betydelsefullt det faktiskt är att vi i läsundervisningen lär eleverna att ställa frågor som Vems röst hörs? Vems röst hörs inte?
När vi låter eleverna spegla sig i texten, utmanas i sina tankegångar och kanske känna empati för karaktärer som inte liknar dem, bidrar vi till att göra läsningen mer angelägen.
