Anna Månsson Nylund är lärare i svenska och svenska som andraspråk, förskoleklass och årskurs 1–3.
De flesta är nog överens om att yngre elevers talspråksutveckling är avgörande för deras läs- och skrivutveckling. Men, handen på hjärtat – hur mycket tid ägnar vi faktiskt åt att undervisa våra elever i att samtala idag? Hur mycket aktiv och explicit undervisningstid lägger vi på detta, mitt i den innehållsmättnad som omger oss?
Särskilt viktigt är det talade ordet i mitt klassrum, det flerspråkiga klassrummet, vilket också forskningen påvisar. Jag är övertygad om att vi borde ägna ännu mer tid åt att utbilda våra elever i konsten att samtala, oavsett vilket klassrum de befinner sig i. Genom att ge eleverna tid att öva på att samtala, uttrycka åsikter, lyssna aktivt, ställa frågor och tillsammans utveckla idéer, skapar vi engagemang – på flera nivåer. Eleverna upptäcker att det de säger faktiskt spelar roll. Det spelar roll för mig som lärare; jag visar ett genuint intresse för vad de uttrycker. Och det spelar roll för klasskamraterna, som med tiden lär sig, genom tydlig undervisning, att lyssna och bygga vidare på varandras tankar.
Men vad ska eleverna diskutera? Självklart har samtal sin plats i alla skolans ämnen, men här vill jag lyfta fram vikten av att prata om läsning och böcker, särskilt sådana som berör ämnen relevanta för eleverna. Genom att dyka djupare i de böcker vi läser högt, i kör, i par eller självständigt, utvecklas talspråket, läsförståelsen, ordförrådet och förståelsen för både sig själva och andra.
I mitt klassrum har alla elever en särskild samtalskompis. När vi högläser sitter de bredvid varandra, och när jag ber dem diskutera öppna frågor (som jag förberett noggrant) vänder de sig mot varandra och samtalar. När jag räknar ner ”3, 2, 1, 0 …” vänder de sig tillbaka mot mig, redo att dela med sig till hela gruppen.
Det här kräver mycket övning. Ganska ”tråkig” övning, kan tyckas, men när det väl sitter, öppnas en värld av möjligheter. Jag kan inte förvänta mig att mina elever i årskurs ett direkt ska utbyta djupa insikter med varandra. Det krävs mycket undervisning, explicit sådan, gärna med någon form av stöttning (till exempel en samtalsbörjan varje vecka) innan eleverna uttrycker tankar som verkligen överraskar och berör. Men jag lovar, det kommer! I början upprepar eleverna ofta vad någon annan har sagt, men med uppmuntran och träning börjar de alltmer uttrycka sina egna tankar.
Häromdagen, efter cirka 30 skoldagar i ettan, hörde jag en elev säga: ”Jag tror att Grisen och Ankan säger dumma saker om Råttan för att de är osäkra. De har aldrig träffat en råtta förut och då blir de rädda” (Grodan och främlingen av Max Velthuijs). Det var ganska fantastiskt uttryckt av en sjuåring, och det gav mig lyckokänslor resten av dagen.
Tänk vilken skillnad vi kan göra för våra elever – och för vår demokrati – genom att lägga mer tid på strukturerade samtal. Det stärker inte bara språket och läsengagemanget, utan skapar också en kultur där eleverna känner att deras röster har betydelse. De lär sig att de kan påverka, förändra och delta aktivt i samhället. Låt oss börja prata mer!
