Björn Kohlström är gymnasielärare och frilansskribent.
Mina elever på IB-programmet (International Baccalaureate Diploma Programme) skriver sina slutprov i maj. Under tre veckor har de i genomsnitt drygt femton prov som avgörs deras betyg (de rättas externt). I ämnet svenska läser vi tretton litterära verk i två års tid och deras kunskaper examineras i två uppsatsskrivningar.
I skolbiblioteket sitter två av eleverna på en rast mellan proven. Det syns på flera meters avstånd att den ena är klar med sina prov. Hela ansiktet lyser av glädje, eller om det är lättnad (ofta är det samma sak). Den andra har prov kvar i ämnet Economics och ser lite mer trumpen ut. Vi småpratar lite, jag frågar vad de ska göra när de har skrivit klart (de har fyra veckors ledigt fram till sin avslutning).
De ser på mig med stora ögon: ”Läsa böcker!” På skolbiblioteket har de samlat på sig utsorterade klassiker (”Brott och straff”, ”Juloratoriet”, ”Processen”, med flera), och så har de köpt på sig böcker under de månader då de knappt gjort annat än pluggat för sina slutprov.
Jag har svårt att visa min uppriktiga glädje över svaret. Givetvis är jag medveten om läskrisen, att unga generellt inte läser böcker. Men det finns ändå en ansats till att något kan hända, att det finns något att upptäcka i läsningen, bara de unga ges tillträde till den.
I mitt ämne arbetar vi tre lektioner i veckan i fyra veckors tid med varje bok. Läser vi Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” kan vi växla mellan närläsningar av enskilda passager och diskussioner kring teman och stilfrågor. Vi kan ägna tillbörlig tid till noggranna undersökningar. Hur skiljer sig Bengt Ohlssons fan fiction ”Gregorius” från Kerstin Ekmans ”Mordets praktik”? Varför var Söderberg så kontroversiell för drygt 100 år sedan och så populär nu? För att inte tala om: hur kan vi sympatisera med en mördare?
Sedan får de skriva en uppsats om varje bok, för att öva inför slutproven som de gör i maj sitt sista gymnasieår. Självfallet blir inte alla läsare för livet, men det är ett arbete som måste inledas någonstans. Att få ägna sig åt den typen av litteraturdiskussioner som lektionerna ofta blir – ”det är som en blandning av bokcirkel och en podd”, som en av eleverna sa i fjol – ger åtminstone goda förutsättningar.
Men hur ska de klara sig om de inte får lära sig skriva PM? En stor majoritet av eleverna går vidare till högskolestudier, och vad jag har förstått klarar de med lätthet av att tillägna sig de kunskaper som krävs för att skriva kortare uppsatser och även mastersuppsatser. Det här sker tack vare att de får läsa så mycket – utöver hela litterära verk en stor mängd essäer, artiklar, recensioner och så vidare – och även skriva många egna uppsatser.
En fördel med de externt rättade proven gör att eleverna inte blir några ögontjänare, eftersom jag inte sätter deras betyg. Det som gör mig gladast är de elever som när de skrivit sitt sista prov skickar ett meddelande på vår skolplattform och ber om boktips.
