Expertrådet för läsning är ett fristående råd som består av utvalda lärare, förskollärare och forskare.
Internationella jämförelser, undersökningar från svenska klassrum och lärares erfarenheter pekar mot samma problem: ungas läsförmåga och motivation för att läsa sjunker. Enligt den senaste PISA-undersökningen har en fjärdedel av Sveriges 15-åringar så dålig läsförmåga att de inte förstår innehållet i vanliga, relativt enkla texter. Även om de förstår bokstavligt innehåll i ord och meningar får de kämpa med att begripa vad texten betyder. Att lämna skolan med sådana kunskapsluckor gör det svårt att fortsatta studera, att få ett arbete eller att kunna delta i samhällslivet. Risken för marginalisering, stigmatisering och utanförskap blir överhängande. Samtidigt ökar klyftorna mellan bättre och sämre läsare och hemresurser har fått gradvis större betydelse för kunskapsnivån.
Ofta utpekas dessa som problem som uppstått i skolan och som det ankommer på skolan att lösa. Sanningen är att ”läskrisen” varken uppstått i skolan eller kan lösas av skolan ensam. Självfallet har skolan en central roll att spela för att vända trenden, och vi vill med den här artikeln peka på några förändringar som behöver ske i skolan. Samtidigt måste problemet med ungas bristande läsförmåga förstås som del av en betydligt bredare samhällsförändring, som skolan inte ensam kan ändra på.
Läsning har varit en återkommande skolpolitisk debattfråga under minst ett decennium. Likväl fortsätter resultaten att sjunka. Det är en signal både om att det vi gjort i skolan inte är tillräckligt och att samhället utanför skolgården har ett delat ansvar för att understryka läsningens betydelse. Unga människors attityder till läsning och deras benägenhet att använda text för att tänka med påverkas inte bara av skolan utan också av bibliotek, kulturutbud, mediebruk, hemmets språkliga och bokliga fostran, förebilder och så vidare.
Sedan mitten av nittiotalet då svenska 10-åringar presterade bäst i världen i läsning har samhället genomgått en enorm tempoväxling, och kanske också en värdeförskjutning: kortare texter, samhällsinformation genom filmklipp på sociala medier och politiker som inför tv-kameran förväntas besvara frågor om svåra samhällsproblem med högst två meningar innan reportern avbryter och frågar motståndaren vad hen har för lösning. Ungdomar föredrar att läsa på skärmen, där de lockas av hyperlänkar och blinkade reklambanners och gärna scrollar vidare utan att läsa särskilt noga. Men detta gäller även vuxna. Vår tid lider brist på tid, och brist på tålamod.
Som lärare ömmar vi för, och vet värdet av, djupläsningen. Djupläsning släpper in läsaren i någon annans inre värld, låter oss se andras levnadsvillkor och möjliggör förståelse för motstridiga uppfattningar och komplexa sammanhang. Djupläsningen stimulerar fantasin, låter läsaren föreställa sig vad det vill säga att vara den andre. Det är en ovärderlig förmåga i ett globaliserat samhälle. Men djupläsning tar tid, och kräver tålamod. Både skolan och samhället behöver lära unga värdet av något mer än de snabba belöningarna.
Ska vi lyckas med det måste vi börja från grunden. Den som har problem med att avkoda text får också problem med matematiken, liksom med läroböckerna i historia och biologi. Därför behöver läsning prioriteras tidigt, undervisas om systematiskt och ges större utrymme i skolan som helhet. I förskolan läggs grunden till detta arbete med högläsning och samtal om berättelser. Därefter bör tidig systematisk läsundervisning på vetenskaplig grund garanteras alla elever. Likaså behövs ett skolschema som innebär läsning av längre sammanhängande text varje dag. Framför allt måste lärare undervisa elever om hur man bearbetar text och använder text som underlag för nya kunskaper.
Som lärare känner vi både oro och frustration inför den rådande situationen. Men också beslutsamhet. Vi kan bidra till att vända trenden. Men vi behöver samhällets stöd. Förutom bemannade skolbibliotek och god tillgång till läroböcker, vilket vi betraktar som självklarheter, efterfrågar vi:
- Gedigen utbildning i systematisk läs- och skrivinlärning för alla lärare i förskoleklass och skolår 1–3
- Tid för individuell läsning och gemensamma läsaktiviteter varje skoldag
- Större utrymme för meningsfulla läsupplevelser i skolan, dvs tid för kritisk, prövande och begrundande läsning och samtal om texterna
- Politiker som i ord och handling demonstrerar att de förstår bildningens betydelse för samhället, demokratin och framtiden
- Ökad förståelse för att den språkliga mognaden grundläggs i hemmen och att föräldrar som läser med sina barn ger dem livets kanske viktigaste gratisbiljett
- Det breda samhällets stöd för att prioritera djup förståelse framför ytlighet och tid till eftertanke framför forcerade ord och handlingar.
Genom att prioritera läsning ger vi barn och ungdomar nycklar till en värld av kunskap och förståelse. Det är en investering som kommer att betala sig många gånger om, både för individen och för samhället i stort.
- Jenny Edvardsson, doktorand, Högskolan i Kristianstad
- Inger Fridolfsson, speciallärare, Vadstena
- Björn Kohlström, gymnasielärare, Jönköping
- Ann-Christin Källman, lågstadielärare, Mullsjö
- Elisabeth Linnér Fogby, förskollärare, Kalmar
- Jessica Mellgren, lärare 1–6, Haninge
- Anna Månsson Nylund, lärare 1–7, Göteborg
- Anna Persson, högstadielärare, Stockholm
- Michael Tengberg, professor, Karlstads universitet
Lärarstiftelsen och fackförbundet Sveriges lärare inrättar idag Expertrådet för läsning. Undertecknarna till artikeln ingår i rådet.
