Jenny Edvardsson är adjunkt i utbildningsvetenskap och doktorand i pedagogiskt arbete vid Högskolan Kristianstad. Hon är lärare i svenska, historia och i svenska som andraspråk mot SFI.

Det är en helt vanlig tisdag, eller inte vanlig. Det är bokcirkeltisdag. Ett antal tisdagar varje termin har vi bokcirkel på jobbet. Vi består av kollegor på lärarutbildningen och under våra bokcirkeltisdagar samtalar vi om barn- och ungdomsböcker. Denna tisdag är det Augustprisnominerade böcker som är i fokus. Jag har läst Linda Bondestams ”Chop Chop – en tapper jordbos berättelse” och är helt tagen. Tänk att man i en berättelse lyckas sätta fingret på de utmaningar som vi står inför i vår värld – krig, miljö, AI, samhällets effektivisering – och det genom roboten Chop Chop. Bara några sidor in i boken får vi tal del av Chop Chops paroll: ”Mer kvantitet, mer kapacitet, jobb är det bästa jag vet!”

Under samtalet får vi alla lyfta vad vi reagerat på under vår läsning. En av kollegorna lyfter fram kontrasterna, det söta som ställs mot det hårda och vassa. En annan lyfter fram kopplingen till vår samtid, en tredje det skrämmande ”man vill knappt läsa boken så skrämmande den är” och en fjärde rörelsen i bilderna, en rörelse som gör att man bara måste bläddra vidare. Vi stannar upp och undersöker bild efter bild. Jo, det är minsann rörelse i bilderna, åtminstone fram till det tar stopp, när det blir en stor explosion ”Allting blir bländande, brännande, svidande vitt. Och sen blir det så tyst och så stilla. Nu finns det inga jobb mer. God natt, grymma värld. God natt, Chop Chop.”

Men berättelsen slutar inte här. Den bara bromsas upp, saktas ner och sedan kommer livet åter. Men livet i framtiden är annorlunda. Framåtrörelsen som i bokens första del var så tydlig har här nästan avstannat. Kanske ska det tolkas som att det, i den nya värld som skapats, är annat som prioriteras. Nu är det inte kvantitet, kapacitet eller en massa jobb som är centralt. Istället är det viktigt att få vara tillsammans med andra.

På ett av bokens sista uppslag ser man barn som sitter i en cirkel på marken. Chop Chop sitter tillsammans med dem och i sin famn har han Linda Bondestams ”Chop Chop – en tapper jordbos berättelse”. Det ser faktiskt ut som om Chop Chop läser högt ur boken för barnen. Ska det tolkas som att det i den nya världen är viktigt att läsa, att böcker kan ge kunskap om oss själva, om vår dåtid men också om vår nutid och vår framtid? Kanske. Jag vet inte, men det jag däremot vet är att jag genom att få läsa och samtala med andra om det lästa, får en vidgad förståelse för texten. Jag får syn på saker som jag själv inte upptäckt samtidigt som jag får möjlighet att dela med mig av min egen läsupplevelse. Det finns ett uttryck som lyder ”delad glädje är dubbel glädje” och använder man det i samband med boksamtal får man ”delad läsglädje är dubbel läsglädje”. Det är något som jag kan skriva under på.

Nyfiken på boken? Läs mer hos Förlaget M

SENASTE NYTT

DELA