Michael Tengberg är professor i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet.
Mer än något annat är november en blåsig leråkerseftermiddag i en Robert Bly-dikt.
Eller en leråkersnatt. Karln är ofta ute och går om nätterna i sina dikter. Bland ladorna och hönshusen. Över stubbåkern eller i skogen. Som här:
”Kroppen liknar en björk i november som står vänd
mot fullmånen
och sträcker sig rätt in i de kalla himlarna.”
Så tänker jag i alla fall på cykeln på vägen hem. Med min egen leråker längs ena sidan vägen. Även om jag knappt kan urskilja den i mörkret. Fast kanske är det en lins att se världen genom, som endast drabbar oss leråkerssvärmare. För den som arbetsveckan lång omgärdas av storstadsljus ligger kanske Blys dikter inte närmast till hands för att förklara mysteriet november.
Eller så är det sedan länge nedlagrade läserfarenheter som spökar i sinnet, som höjer temperaturen i responsen innan jag riktigt hunnit förstå själv vad jag läser.
Sociologen Pierre Bourdieu skriver att läsaren, lika mycket som författaren, är fångad av sina sociala villkor. Några rena läsningar kan vi knappast förvänta oss. Tvärtom färgar våra omständigheter tolkningen lika mycket som författarens dito färgade texten.
Till och med på neurologisk basis är våra upplevelser av de svarta krumelurerna på pappret (eller skärmen Gud förbjude) präglade av vår historia. Vi föddes inte för att kunna läsa. Själva uppfinningen skrift och läsning är inte mer än sisådär femtusen fyrahundra år gammal. När den väl skedde ändrade den emellertid på själva uppbyggnaden av våra hjärnor. Vilket i sin tur ändrade på förutsättningarna för vårt tänkande. Inte minst på den enskilda generationens möjlighet att lämna ett intellektuellt arv till nästföljande.
Nåja, läsförmågan spreds kanske inte med blixtrande hastighet bland vanligt folk under de första femtusen åren. Snarare var läsekonsten ett fåtal förunnat. Först efter reformationen uppstår, i några få länder (bland dem Sverige), något som kan liknas vid allmän läskunnighet.
Idag vet vi att strukturen i hjärnbarken hos läskunniga människor, över hela världen, har en specifik anpassning för att dechiffrera mening ur skrift. Detta låter kanske som ett bevis för att vi skulle vara födda till att bli läsare. Så är det dock inte. Det skulle ta evolutionen bra mycket längre tid än femtusen år att utveckla en sådan egenskap. Istället, menar neurovetaren Stanislas Dehaene, återanvänder hjärnan områden som utvecklats för helt andra, och tidigare evolutionärt nödvändiga, visuella funktioner till en ny uppgift, som är viktigare i en nutida kulturell kontext.
Utveckling av läskunnighet ändrar alltså på centrala funktioner i hjärnan hos den enskilda individen. Dock inte på ett föreskrivet sätt. Tvärtom. Du blir vad du läser. Bara om du successivt vänjer gelébollen innanför kraniet vid exempelvis koncentrerad och eftertänksam uppmärksamhet på längre, sammansatta resonemang kommer den att vara förmögen att utföra den sortens kvalificerade funktioner.
Det går förstås också att vänja den vid leråkerspoesi, för att på en och samma gång tämja och förundras inför mörker-blask-november.
”Vi levande är som en skinande svart skalbagge.
Skrinnande över stilla vatten i alla riktningar
gör vi vårt val och kommer snart att plötsligt
uppslukas underifrån.”
