Michael Tengberg är professor i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet.
Vi älskar en god berättelse. Särskilt en som bekräftar det vi redan vet. Men även berättelser som provocerar oss i våra invanda föreställningar om tillvaron kan vara djupt tillfredsställande.
Man ska akta sig för att behandla statistiska signifikanser som slutgiltiga bevis. I synnerhet när de bekräftar ens egna älsklingshypoteser.
Det vanligaste är att forskare letar efter bevis för sådant som de redan tror på. Vetenskapsteoretikern Karl Popper menade att man borde göra tvärtom, det vill säga att istället försöka motbevisa sina hypoteser. Om man ärligt försöker, men misslyckas med, att motbevisa en hypotes ger det ju stöd för hypotesen, menade Popper. Trovärdigare stöd, vill jag tillägga, än när någon medvetet anstränger sig för att bevisa något som vederbörande redan håller för att vara sant.
Detta tänker jag på när jag läser Frank Hakemulders studier. Frank Hakemulder är holländsk forskare som arbetar i skärningspunkten mellan litteratur och psykologi. Bland annat har han undersökt hur litteraturläsande inverkar på individers förmåga till inlevelse i andras situation och benägenheten till moralisk reflektion. Genom att låta läsaren föreställa sig själv i den andres skor utgör litteraturen ett slags moraliskt laboratorium, menar Hakemulder.
Andra forskargrupper har visat att de som läser mycket skönlitteratur utvecklar sociala förmågor som empati och föreställningsförmåga. Detta konstaterande grundar sig på stora statistiska sambandsstudier, vilket förstås kan få en att undra över sambandets riktning. Kan det inte lika gärna kan vara så att den socialt inkännande och empatiska individen är särskilt intresserad av att läsa böcker som att bokläsandet i sig skulle bidra till att utveckla empatin? Det finns emellertid också en rad experimentella studier som visar att djup inlevelse med fiktiva karaktärer utvecklar, åtminstone kortsiktigt, förmågan till empati.
Den kanadensiske forskaren Keith Oatley menar att fiktion kan fungera som en simulering av verkliga problem och erfarenheter. Utan att behöva delta föreställer vi oss öden och erfarenheter hos berättelsens karaktärer. På det sättet tränar vi upp förmågan till empatisk inlevelse, även med den verkliga omgivningen, liksom förmågan att föreställa oss det vi egentligen inte helt och hållet kan veta, i synnerhet sådant som sker på insidan i andra människor.
Ja bevars, skrattar skeptikerna gott. Det där har människan trott i alla tider. Att man skulle bli god av att läsa litteratur. Men se på den tyska fånglägerkommendanten som läste högstämd poesi på kvällarna och kallblodigt avrättade fångar på dagarna. Det är givetvis en retoriskt slagkraftig bild. Men som motargument ekar det tomt. För det som undersöks i dessa studier är inte om människan blir god av att läsa, utan om inlevelse i fiktiva karaktärers öden kan bidra till att utveckla hennes förmåga att föreställa sig andra människors erfarenheter, och förmåga att, om så bara för en kort stund, se världen med någon annans ögon. Skeptikernas raljanta skrockanden utgör inget seriöst argument emot detta.
Däremot bör man allvarligt fundera på vad en statistiskt signifikant effekt egentligen betyder. Inte sällan är utvecklingen av empati i dessa studier uppmätt genom upprepade enkätsvar från deltagarna om hur de skulle tänka eller agera i givna situationer. Det finns andra metoder också. Men vår önskan om att få den djuplodande litteraturläsningens goda effekter bekräftad av empiriska studier riskerar naturligtvis att underminera den kritiskt prövande hållning som vi väl alltid borde ha i beredskap.
Nya studier, som genomförts med gymnasieelever, visar att fiktiva berättelser som utmanar invanda föreställningar utvecklar just det kritiska tänkandet. Så att vi slipper bli lurade av hoppingivande undersökningar om kopplingen mellan läsning och empati.
