Björn Kohlström är gymnasielärare och frilansskribent.
Läskampanjer fyller säkert en viktig funktion, men det kan finnas en risk att vi betonar nyttoaspekten med läsning för mycket, på bekostnad av det nöje som det innebär. Om läsningen för mycket blir förknippad med att fullborda en uppgift eller avsluta en läxa tappar vi den livsviktiga glädjen som åtminstone jag har känt och fortsätter känna när jag läser.
Det är en rent fysisk glädje som jag minns åtminstone sedan femårsålderns läsning av Ivar Arosenius “Kattresan”. Skolan behövde inte anstränga sig för att få mig att läsa, för jag hade knäckt den viktiga läskoden: att läsa för nöjets skull. Så tar jag mig an böcker fortfarande, som något med potentialen att väcka min häpnad. Det är för sällan vi talar om litteraturens tappa hakan-effekt.
Ändå vill jag inte påstå att all läsning är verklighetsflykt. Mer handlar det om att möta verkligheten, lära sig strategier för att finnas i den verklighet som romanförfattaren Italo Calvino kallar “den oskrivna världen”. Vi läser för att orientera oss i världen och i oss själva.
Varför tappar vi då den här läslusten? När mina elever kommer till gymnasiet har de säkerligen varit flitiga läsare i de lägre stadierna. Någonting har gått förlorat på vägen, och det hör säkert till att andra intressen tar över, som smink, fotboll, epadunk, influencers …. När eleverna dessutom är beroende av höga betyg i sina ämnen tycker de sig inte ha tid att läsa (fast jag har ett enkelt råd till den som vill ha ett A i kurserna i svenska: läs skönlitteratur varje dag). Larmrapporter om den ökade psykiska ohälsan visar att vi också mår allt sämre, och i allt yngre åldrar.
Självklart botar inte böcker depressioner eller andra diagnoser. Men det finns något underskattat i läsningens hälsobringande effekter. Läsningen får oss att må bra – inte minst genom att vi kan styra vad vi läser, och variera mellan olika genrer och olika teman. Jag kan avstå från det mesta i mitt liv, men utan läsningen skulle jag ha svårt att överleva.
Det finns många studier om biblioterapins effekter, och skolan kan utföra mycket gott arbete för att underlätta hur ungdomar navigerar genom de jobbiga tonåren. Att läsa och diskutera på djupet ger perspektiv och insikter, och det sker som allra bäst när vi släpper behovet att förankra våra tolkningar i modeller som färdigställs på förhand. Ofta när vi läser i mina klasser, säger eleverna något helt oväntat, och då blir det viktigt att vi som lärare inte bromsar deras vilja att förstå, även om de trampar snett ibland.
Kanske alla dessa rapporter om sjunkande läsförmåga och en allt mer negativ inställning till boken kan motverkas om vi blev bättre på att uttrycka vilka vinster som läsningen ger oss. En som visste något om både depression och läsningens goda sidor var Virginia Woolf, som i essän “Hur bör man läsa en bok?” låter Sankte Per utbrista till Gud när han ser oss som anländer med en trave böcker under armen: “Se, de där behöver ingen belöning. Vi har ingenting att ge dem. De har älskat att läsa.”
