Michael Tengberg är professor i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet.
Från skärm till pärm. Snacka om lyckad strategi. Åtminstone för en skolpolitik som sökt vinna gehör från en väljarkår med gradvis konservativare böjelser. Som pedagogisk strategi för en långsiktigt hållbar läsundervisning är den antagligen mindre lyckad.
Den pedagogiska strategin borde istället gå i motsatt riktning: från pärm till skärm. Men lugn, detta är inget stridsrop från en teknikentusiast, som sörjer den numera skrotade digitaliseringsstrategin. Det vänligaste som kan sägas om mig i det avseendet är möjligen att jag är en långsam eftersläntrare. Oftare kallas jag rätt och slätt framstegsfientlig. Vilket det ligger mer än ett korn av sanning i.
Men är då inte den långsamma djupläsningen av längre och mer sammansatta texter hotad? Har inte skärmarna gjort unga till förströdda, stimulanstörstande och rentav svagare läsare? Och borde inte experimentet med iPads till tvååringar upphöra genast? Jo, självfallet. Läget är rentav värre än många tycks tro. Men den digitala utvecklingen lär inte stanna därför att några politiker bestämt sig för att elever från och med nu ska läsa tryckta böcker i skolan. Det tror förstås inte Lotta Edholm heller.
Problemet är att den nya given i svensk skolpolitik saknar en plan för hur barn ska utvecklas till strategiska läsare och användare av nätbaserade texter. I två tunga utredningar (först den om ny lärarutbildning och sedan den om ny läroplan) slås det fast att den tidiga läsinlärningen måste stärkas i skolan. Avkodningsträning med phonics ska in i alla klassrum.
Det är naturligtvis ingen dålig idé. På tiden vill man tillägga. Tyvärr saknas en genomtänkt idé för hur den fortsatta läsutvecklingen ska stödjas av skolans undervisning, den som handlar om en gradvis mer avancerad läsförståelse, förmåga att tänka med texten (och mot den för all del), den undervisning som ska leda till fördjupad språkkänsla, kritisk medvetenhet, ork att läsa och förmåga att tolka gradvist mer komplicerade och längre texter, förmåga att sätta texter i sammanhang, pröva deras relevans och frilägga konturerna av dess argumentation.
Vid sidan av allt detta saknas helt och hållet en plan för hur svenska barn inte bara ska utveckla ordavkodning och läsflyt av tryckt text, utan hur de också ska bli kloka och målmedvetna användare av digitala texter, vilket faktiskt är en helt annan typ av utmaning.
En lång rad undersökningar har visat att det varit naivt att tro att unga automatiskt utvecklas till strategiska och kloka användare av digitala medier bara för att de använder dem så mycket och så ofta. Förvisso tenderar unga som läser mer tryckt text klara tester av navigering och strategisk läsning av digital text bättre än de som läser mindre tryckt text. Det betyder dock inte att digital klokskap och kreativ användning av system och mjukvaror vi ännu inte kan föreställa oss kommer att utvecklas av sig självt.
Läsning av tryckt text, och utvecklandet av det tålamod som krävs för att inse värdet av uthållig uppmärksamhet och eftertänksamhet, kan inte ersättas av ogenomtänkt bruk av digitala texter, eller för den delen av inlästa texter. Men lika lite kan digitalt läsande, strategisk användning av nätbaserade resurser (inklusive AI-verktyg) och modelleringskompetens såsom programmering och kodning ersättas av den så kallade pärmläsningen.
Dagens och morgondagens elever kommer att behöva bådadera. Ja till pärmen! Fattas bara. Men efter en grundläggande läsinlärning, som inkluderar såväl gott läsflyt och förståelse som en medvetenhet om goda lässtrategier, bör systematisk undervisning i strategisk digital läsning gradvis föras in. Inte som en ersättning av den tryckta texten. Utan som en ny kompetens att utveckla i tillägg till den redan erövrade. Först en god grund i det ena språket. Sedan gradvis införande av genomtänkt undervisning om det andra språket. Från pärm till skärm.
Här väntar förstås en mängd utmaningar. En är att vi vet alldeles för lite om vilka effekter ett sådant program för digital läskompetens skulle få. Ett annat är att både lärare och lärarutbildare i huvudsak saknar nödvändiga kunskaper om den sortens undervisning. Ett tredje är att den konventionella läsundervisningen, från grundläggande språkkänsla till avancerad och reflexiv läsförståelse, parallellt måste stärkas. Och det på ett betydligt mer grundläggande sätt än vad de senaste stora utredningarna föreslår.
Det räcker alltså inte att gå från skärm till pärm. Vi måste också gå i den motsatta riktningen. Samtidigt.
