Björn Kohlström är gymnasielärare och frilansskribent.
Det är en svensklektion i december. Eftermiddagen håller på att gå över i kväll. Klassen, som går andra året i gymnasiet, har läst Albert Camus roman ”Främlingen”. Vi håller på att diskutera huvudpersonen Meursault, och hur vi ska förhålla oss till honom. Stämningen är lite uppsluppen; eleverna är lite flamsiga, läraren en smula trött. Det är trots allt snart jullov.
”Jaha”, säger jag prövande, ”vad tycker ni om Meursault?” En av killarna räcker upp handen, och svarar glatt leende: ”Han är fett nonchalant!” Klasskamraterna fnissar, jag ler överseende. Först tänker jag: säger de verkligen ”fett” fortfarande? Sedan tänker jag: men det är ju exakt så det är!
Så jag replikerar: ”Bra svar! Det är en fin beskrivning av huvudpersonen. Han är ju fett nonchalant. Men du får helst undvika att använda den formuleringen när ni ska skriva uppsatsen.” Trots allt vill jag att eleverna ska beakta skillnaden mellan tal- och skriftspråk. Jag försöker uppmuntra dem att ta ut svängarna när de formulerar sig, men det blir allt svårare att upprätthålla skarpa gränser mellan det talade och det skrivna språket.
Vi fortsätter diskussionen i helklass. Eleverna har tidigare fått diskutera i grupper, och jag hoppas att det ska motivera dem att bidra med genomtänkta svar. Det är sällan ett problem när det gäller ”Främlingen”, då det är en roman som fortsätter engagera eleverna år efter år. Att dess tematik befinner sig i de etiska gråzonerna är förmodligen anledningen till att den är så lätt att jobba med.
I en av grupperna har en av tjejerna en förklaring till Meursaults vänskapsrelationer: ”Han vänder kappan efter vinden!” En annan tjej ger en spontan reaktion: ”Men ååååh! Hur gammal är du egentligen?” Det är sagt i all välmening, och återigen slår det mig: att Meursault vänder kappan efter vinden är en lika träffande karakterisering som att han är fett nonchalant. Jag nickar instämmande, och tillägger att man också kan säga att han är en vindflöjel.
Så kommer jag på mig själv: vad är en vindflöjel egentligen? Jag ser framför mig en liten mojäng som svänger hit och dit beroende på vilken riktning vinden blåser ifrån. Men jag kan ha fel – jag har bara anammat ett begrepp. Som man gör. Och som den här eleven gjorde med det idiomatiska uttrycket ”vända kappan efter vinden”.
Det är en stor brist för språket om begrepp som dessa går förlorade. Många av våra idiomatiska uttryck har sitt ursprung i en vardag som inte längre tillhör oss. Hur ska kommande generationer förstå uttrycket ”för hela slanten” om de aldrig har kontakt med sedlar och mynt? Eftersom många av de idiomatiska uttrycken är metaforer – att ha is i magen, till exempel – lär de oss också något om det abstrakta tänkandet.
Min första bekantskap med metaforer var när jag som femåring skulle imponera på en tjej som jag var förtjust i. Jag hasplade ur mig något – troligen en elakhet – och hon kavlade upp ärmarna och sa: ”Nu ska du få andra bullar!” I min enfald var jag övertygad om att min kaxighet därmed skulle belönas med fika, men ack vad jag bedrog mig.
